Äpplet faller inte långt från trädet
Har du också tagit efter egenskaper och beteenden från någon i din närhet, t.ex. en förälder, både de bra och dåliga? De som du vill ha och de som du kunde vara utan?
Då är vi två i så fall! Man säger ju att man inte tar efter det som någon säger utan det som de gör. Det stämmer verkligen! Du kan säga hur mycket som helst som förälder och använda fina ord men det är det du gör, din handling, som blir det som sätter sig på riktigt hos ditt barn.
Som barn tänker man i ett visst skede att man aldrig ska göra på ett visst sätt eller vara på ett visst sätt som sin mamma eller pappa. Och sen får man själv barn och hör sig själv säga/vara exakt så! Det kan ju vara både positivt och negativt men oavsett så är det intressant, tycker jag. Om det är något man inte vill ta efter, så handlar det om att bli medveten om sig själv och hur man fungerar/handlar i en viss situation. Det är inte förrän man blir medveten och ser sina egna mönster som man kan arbeta med dessa och förändra dem.
Man kanske har tagit på sig likadana roller (delpersonligheter) som ens förälder, t.ex. den duktiga, den perfekta, den stränga, den slappa/gränslösa, den tjatiga, den oengagerade, den kontrollerande osv. Dessa roller går att förändra genom att man blir medveten om hur man fungerar och reagerar. Det är ett jobb man får göra men det kan verkligen vara värt det. De bra egenskaperna man fått från sina föräldrar är ju bara att tacka och ta emot och fortsätta med!
Hur är det om man haft föräldrar eller vårdnadshavare som missbrukat sin föräldraroll och sitt förtroende helt, t.ex. genom våld, övergrepp, psykisk misshandel, kränkningar eller missbruk? Måste det vara så att man blir likadan själv som förälder? Nej, det måste det inte! Visst har man haft en svår, otrygg barndom och säkert är det även lätt att ta efter dåliga mönster men allt går att bryta och förändra. Det har människor visat gång på gång genom att bli medvetna om hur man själv haft det och vem man själv vill vara. Det finns hjälp att få för det mesta som man upplevt och som varit dåligt och tillsammans med en terapeut kan man bearbeta de svåra upplevelser man själv haft i sin barndom och få vara arg, ledsen och besviken på sina föräldrar för allt som hänt och allt det man aldrig fick som varje barn har rätt till. Det betyder inte att man behöver konfrontera sina föräldrar utan det hela kan ske i terapirummet. Där kan man ta sig tid att sörja hur man haft det som barn för att så småningom kunna gå vidare och själv bli den förälder man själv hade velat ha. Varje barn har rätt att känna sig trygg, älskad och sedd av sina föräldrar.