Att fortsätta framåt

​

Var vi än är i våra liv och vad vi än gör, så finns det bara en väg att gå - och det är den som är framåt (sen kanske den har många olika riktningar framåt). Det betyder inte att du ska rusa rätt in i en vägg för att sen ramla ihop i en hög och mödosamt ta dig upp igen, fastän det kan bli så ibland. Det betyder bara att du till varje pris fortsätter framåt, om det så är med små myrsteg! Av oändligt många myrsteg blir det till slut stora kliv framåt - mot utveckling och förändring, med dig själv och vad du gör. Mot bättre mående och kanske mot en bättre plats för just dig.

​

Det viktigaste är att du tar det där lilla, lilla steget framåt - hur dåligt du än mår och/eller hur omöjligt det än verkar vara. Du kanske lider av psykisk ohälsa eller är utmattad och orkar inte ta dig ur sängen - kravla dig ur ändå. Du kanske är på flykt och livet känns tungt, orättvist och omöjligt - fortsätt framåt ändå. Du har kanske drabbats av en sjukdom och ser ingen utväg - försök hitta någon liten ljusglimt att gå framåt mot ändå. Det här kan ju tyckas väldigt lätt att skriva om man inte är i en sådan situation själv för tillfället. Men det finns liksom inget annat bra alternativ än att ta det där lilla myrsteget framåt ändå. Att stanna eller vända bakåt varken går eller hjälper oss. Absolut ska man stanna och vila, tillåta sig att känna de känslor man har och reflektera och hämta andan, innan man försiktigt fortsätter framåt igen.

​

Det kan också vara så att de där små stegen hittar till nya möjligheter för oss och ny hjälp om vi behöver det. Det här är min erfarenhet som jag sett ske många gånger för olika människor i olika situationer. Vissa tar säkert större kliv, kanske t.o.m. springer, för att sedan stanna upp ett tag och hämta andan. Vissa tar mer små steg mest hela tiden. Huvudsaken är att du fortsätter framåt, i din takt. Och självklart tar tid för reflektion under vägens gång. Det kanske är vägen som är målet och inte målet som är vägen?

​

​