Att sikta mot stjärnorna

​

Vad innebär det här talesättet egentligen? "Sikta mot stjärnorna så når du trädtopparna". Jaha, hur funkar det? Att man gärna kan rikta blicken uppåt mot stjärnorna när man ska göra något. Satsa lite högre än vad vi tänker och tror om oss själva och vår förmåga.

​

Ofta har vi en tendens till att förminska oss själva och vad vi kan åstadkomma och klara av. Även vår omgivning kan tycka att vi borde vara lite realistiska. Inte helt lätt då att ändå sätta rörelse mot stjärnorna och faktiskt utmana och rikta in oss över vår nuvarande förmåga, med den berömda Jantelagen och allt. Men faktum är att om vi riktar in oss mot stjärnorna, dvs. över vår förmåga, når vi trädtopparna. Om vi istället hade riktat in oss mot trädtopparna, dvs. det vi har förmåga till och klarar av, kanske vi inte hade nått dit utan hamnat lite under trädtopparna eftersom vi inte trodde vi kunde nå riktigt dit upp. Alltså satsa mer än du tror att du klarar av - sikta högre än nödvändigt så når du dit du vill komma.

​

Men hur gör alla vi som inte slår ur underläge, som inte känner revanschlust och får energi av att ingen tror på oss eller ger oss stöd eller när andra är så mycket bättre? Där Jantelagen finns med och kanske stundtals klingar i ditt huvud "du ska inte tro att du är något", "du ska inte tro att du duger till något" osv. Det gäller kanske att hitta något man vill göra så mycket och brinner för så det övervinner allt annat av misstro och osäkerhet. Så man inte kan låta bli att satsa för fullt, trots Jantelagen och allt annat. Kanske att tänka bort att det finns ordet rädsla och köra för fullt - som om rädsla inte fanns? Rädsla för vad andra ska tycka, rädsla för att inte lyckas, rädsla för att inte vara tillräckligt bra, rädsla för att andra tror att man tycker man är förmer än andra osv.

​

​

​

​